GSO Turnéblogg

Simón Bolívar Youth Orchestra & Gustavo Dudamel

Beethoven Symfoni nr 5
Tjajkovskij Symfoni nr 4

V a r   D u   d ä r  ? 

Hoppas Du kan svara ”ja!”.  Kan Du inte det..hmmm, jag vill ju inte vara ”sån´”, men Du missade något e x c e p t i o n e l l t.  Tjajkovskijs fyra var vacker, även om jag tycker Beethovens femma var ännu vackrare, extrastyckena som vi fick åtnjuta, efter neeeeeeeeeeeeeeeeever ending applåder, var fantastiska (Synonymer.se borde till ordet ”liv” lägga till synonymen ”Mambo”)

…MEN det absolut fantastiskt finaste av det mest kopiöst vackra var den magiska stämningen!  De klassiska tonerna -tillsammans med magins toner, tillsammans med orkesterns något blygt leende medlemmar, tillsammans med Gustavo Dudamels oemotståndliga karisma, tillsammans med publikens djupa och genuina uppskattning, var inte Stora salen bara tredimensionell, utan Stora salen växte till något mer än en sal och rymde både en fjärde och en femte dimension.

…så när jag står där, mitt i en ocean av applåder, tänker jag som så; om det nu skulle vara så att projektet El Sistema endast räddat en av dessa ungdomar från ett liv i droger och misär så måste väl det ändå vara värt varenda spenderad bolivar? För lycka och välmående är vad livet handlar om vare sig det gäller mig eller Dig ..och livet kan inte mätas i pengar.  Men visst!  Lika lite som livet är pengar, lika mycket är livet beroende av pengar. Det går inte att trolla med knäna och projekt som El Sistema kommer dö utan bolivares och kronor.  Men också viktigt att komma ihåg, tycker jag, är att projekt som El Sistema inte bara kan leva på pengar, projekt som El Sistema kommer, i längden, dö om inte ett vardagligt engagemang kan hållas vid liv.

De företag som kan sponsra medmänskliga projekt med stora summor pengar är ovärderliga.  Dock, när det gäller sponsring från gemene man tror jag att intresse och engagemang måste gå hand i hand med givandet av pengar för att optimalt önskat projektresultat skall nås.  Att skänka pengar en gång om året, för att under övrig tid avsäga sig intresse och ansvar i gällande fråga skapar inte den förändring i attityd som behövs…om förändringen vi vill se är gemenskap, är det gemenskap vi måste sträva efter..pengar skapar materiella förutsättningar, men själva gemenskapen sitter varken i bolivaren eller i kronan, den sitter i mig och Dig och vårt engagemang. Bara för att SBYO-festivalen är över, låt inte engagemanget för sociala och kulturella projekt vara över. 

Tjajkovskij har visst sagt ”Lyckan finns – var glad i andras glädje!”.  Och jag håller till fullo med Tjajkovskij, men jag skulle även vilja önska Dig all lycka i egen glädje!

Karin Knutson

p.s.

Kära alla ni som läst någon eller några av mina SBYO-rader!  Jag kan inte med ord beskriva hur underbart roligt jag har haft dessa SBYO-dagar, hur fantastiskt härligt det har varit att få skriva, att få lyssna, att få tänka, att få tycka.  Tack alla ni, Tack GSO!

…så allra sist..en rad om mig.  Jag heter Karin Knutson, men jag spelar inte cello och jag är inte en del av orkestern (som min namne i GSO).  Det hade varit härligt att kunna spela cello och vara en del av orkestern…men nu har jag ändå den fina turen att jag kan lyssna på cello, och på så sätt ta del av orkestern…det är inte fy skam det heller!

Nu, istället för att orda så mycket mer, tänkte jag låta några foton tala.  Dock, för att inte skapa falska bilder -mormor är död (men lever någon annanstans), egna barn har jag inga, men Gudbarn har jag två.

Sköt om er väl och mycket!

Karin

(….NU! ska jag gå in på Facebook och läsa de bloggkommentarer som finns.  Hägrar där frågor eller arga funderingar lovar jag att svara och bemöta dessa!)

…jag är lite sen till dagens öppna repetitioner med SBYO.  Under ett kort ögonblick, som känns som en evighet, uttalas det mycket vänligt men bestämt, att jag nog inte kan få komma in i Stora salen förrän i repetitionspausen.  Jag vet inte hur jag såg ut, eller jo…jag måste nog ha sett ut precis så som jag kände mig; sorgsen!  Och jag måste ha haft en blick som sa ”snälla-snälla-snälla…SNÄLLA!” för helt plötsligt satt jag ändå där i Stora salen, mitt i ett gudomligt hav av gröna, röda, gula och soliga toner. 

Men ack, repetitionen var över i ett nafs. Oj oj oj, vad jag längtar till kvällens konsert! 

Jag sträcker på bena, stärker mig med lite lunch för att sedan återvända till Konserthuset och dagens seminarie.  Helena Wessmans, VD och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB, anförande är titelerat ”Kort om El Sistema och nulägesrapport Sverige” -en härlig rekapitulation av dagarna som varit samt intressant statistik som talar för att det kulturella barn- och ungdomsläget i Sverige inte är nattsvart, utan i vissa avseenden redan idag har god potential.

Därefter får vi höra Monica Lindgren, forskare vid Göteborgs Universitet, tala kring ”Har barn och ungdomar någon kännedom om orkestermusik?”  Mycket information och därmed, för den novisa, mycket att smälta.  I en del av vad som sas saknar jag helt enkelt kunskap, och har därför svårt att greppa vissa koncept, svårt att tycka vare sig bu eller bä.  Ändock, så mycket förstod jag, att en stor del av diskussionen kretsade kring hur populärmusiken tar en allt större del av barn och ungdomars musiktid i besittning vilket således ger den klassiska musiken ett allt mindre utrymme.  Kring detta finns olika resonemang och skolor; förutfattade och delvis felaktiga meningar hos oss vuxna vilket ”osynligt” främjar populärmusiken; populärmusikens mer lättillgängliga beskaffenhet för att återfinnas och laddas ner från nätet…etc etc.  Själv ställde jag frågan om det kan ha att göra med att, i jämförelse med den klassiska musiken, innehåller nästan all populärmusik ”text” och att det därmed är lättare att identifiera sig med, och ta till sig, populärmusik.  Jag fick känslan av att Monica Lindgrens svar var ”nej”, och även en kommentar från åhörarna gav mig känslan av ett ”nej”.  Hmmm, jag skulle här vilja ta chansen att med några korta rader utveckla min fråga (som mycket väl kan ha tett sig oklar) och mitt resonemang kring detta…för personligen tror jag inte att svaret är ”nej”.

Jag tror att det krävs ”träning” för att på ett tillfredställande sätt kunna ta till sig, och identifiera sig med, klassisk musik.  Klassisk musik har ingen text, inga ord, som talar om för Dig hur Du ska känna Dig när Du hör musiken.  Barn, men framför allt ungdomar, tror jag till stor utsträckning väljer stundens musik baserat på stundens humör.  Är Du 14 år och rasande arg på allt och hela världen, tror jag att det är bra så mycket mer tillfredsställande att sätta på en populärmusikalisk låt där det finns en utstakad text som Du kan sjunga med i, en text som ber hela världen dra åt…ja, Du vet vart…  Har Du inte fått chansen att träna Ditt öra för klassisk musik tror jag, att istället för att få utlopp för Dina känslor så kommer Du känna Dig vilsen mitt ibland de klassiska tonerna.  Som rasande arg 14-åring har Du varken tid eller ork att känna Dig vilsen. 

DOCK, får Du från tidig ålder, låt oss säga dagis, chansen att lära Dig tolka klassisk musik…chansen och tiden att utveckla och förstå vad klassisk musik innebär för Dig, för Din själ och för Dina känslor tror jag att vägen till valet av klassisk musik, trots hård konkurrens med populärmusiken, skulle vara relativt kort.

Önskar vi se en ökad lyssnartid av klassisk musik bland barn och ungdom tror jag att vi ska ägna lika mycket tid åt att introducera denna omåttligt vackra konstform bland dagens 2-åringar som bland de barn och ungdomar som idag är i skolåldern.

Ja, så tror jag…  Men liksom frågan är troendet fritt, så skulle Du tro annorlunda så skulle vi nog kunna hitta en gemensam nämnare någonstans i musiken ändå!

Jag önskar jag kunde berätta mer om dagens seminarieinnehåll…men sanningen till ära, jag har inte varit där, jag har bloggat.

Sorligt nog, tycker jag, börjar SBYO-festivalen dra sig mot sitt slut…men än säger jag inte Hej då, utan bara Hej så länge!

Karin Knutson

p.s.  Jag har på omvägar hört att det finns fina kommentarer till mitt bloggande på Facebook…jag har ännu inte varit där, ännu vandrar jag omkring i min lilla egna SBYO-bubbla…men jag lovar, att så snart SBYO-bloggen nått sitt slut ska jag gå in och lusläsa varendaste kommentar, såväl fin som ofin…jag är så nyfiken så jag kan spricka!